Förr i tiden...

Idag såg jag programmet "Landet som inte längre är". Peter Gerdehag som gjort många liknande filmer såsom "Hästmannen" och "Kokvinnorna" följde en livet på en bondgård under några år. Som vanligt finns det en viss sorglighet i dessa filmer som han skapar, men sådant hör ju livet till såsom död och annat.

I alla fall så tänds en och annan tanke när man ser livet på landet som det var förr. Jag har ju haft turen att få växa upp på landet på ett allt annat än modernt lantbruk visserligen med traktor, men ensilage gjordes aldrig på barndomsgården utan riktigt hö skulle det vara. Vi åkte höarka efter den gamla grållen och en och annan speta fick man av denna höarka och sedan i hösvansen efter den blåa forden. När man sedan duschade på kvällen stack det på benen som blev var alldeles röda av höet som stuckit en smått. Jag har varit med och både hässjat och krakat hö. Och jag måste nyskördat hö måste vara en av de godaste dofter som finns.

Så det är ju lite sorgligt att det idag mest bara finns storbönder och dessa förgrymmande fula ensilagebalar som många barn idag kallar ko-bollar. Kossorna har inte längre ett namn som Rosa eller Blacka utan idag är det ett antal x siffror i följd. Många barn vet knappt vart mjölken kommer ifrån längre.

Ladusvalorna får knappt befinna sig i ladugårdar längre på grund av salmonella-risker och jag minns klart och tydligt ibland hur man fick ducka på rännesbron hemma när de svischade förbi på låg höjd. Turligt nog har vi två par ladusvalor som återkommer hit varje år så man se dem.

Såna här dagar drömmer jag om ett gäng olika sorters genbanksdjur. Jag har ju mina Hedemora-höns i alla fall som ger mig ungefär 4 ägg och ibland fler vilket är alldeles lagom. Får väl kanske skaffa "svensk blå anka" framåt, men först får vi försöka göra en liten damm och hoppas hökarna går och dör...