Jag är smått upprörd eller frustrerad är nog snarare rätt ord. Tänk om man kunde få rätt förutsättningar. Jag vet att det skulle göra så oerhört mycket, men istället ska det "akutfixas" på små konstiga och kortsiktiga vis. Jag börjar faktiskt tappa tron på mångt och mycket.
Jag har många gånger sagt att nu är det dags, men så ska man våga ta det där steget. Det okända skrämmer för man vet ju vad man har, men inte vad man får. I eftermiddag tog jag ett steg framåt inte så stort, men åt rätt håll.
Satt med skallebanken och filosoferade bland djuren här på gården. Hönsen kom fram nyfiket och undrade vart tusan matte sitter i en hästhage och glor för liksom hästarna nafsade frenetiskt på jakt efter godsaker i mattes jacka. Man lever ju trots allt detta liv bara en gång och ska man verkligen må så här på grund av en sak. Ska man behöva äta medicin för att orka med det? Nej det ska man inte, men ändå är det så förbaskat svårt...
//Tess
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar