Bland hormoner och dårar!

Ja, det är bara att inse att jag har blivit en annan människa sedan det blev klart att jag bär på en kotte. Bryter ihop för typ ingenting och tårarna flödar för typ ingenting. Ska tilläggas att jag i vanliga fall inte ens fäller tårar på en begravning. Nu räcker det bara jag tänker en sorglig tanke så blir jag som en enda lipsill. Vad ska man skylla på? Hormoner?

Angående dårar. Jag var så jäkla uppretad igår att det var tur att inte vederbörande var i närheten. Dock lär personen i fråga få inse att motstånd kommer det att bli och att jag är en förbaskat envis och långsint småländska.

Dessutom blev jag galet förbannad idag när jag läste om att man försökt att stjäla koppar från kyrkan i byhålan. Finns det ingen jäkla tjuvheder längre? Vet att det finns tjuvar som aldrig skulle stjäla något innanför murarna på en kyrkogård.

Jag har även med andra ord blivit mer lättirriterad också. Behöver antagligen sova fler timmar, men icke kotten tycker inte mamsen ska få sova ordentligt om nätterna.

//Tess