Satan i gatan!

Varför är vi så dåliga på att vara ärliga när det gäller vår hälsa?

När någon frågar till exempel "Hur är det?", hur många svarar inte då "Jo, det är bra!". Jag säger ofta att det är bra fast det egentligen är helt åt satan i gatan. Det är liksom en sorts reflex som sitter någonstans i hjärnstammen som per automatik svara "Det är bra!". Fast ibland får man ju vara glad om någon ens frågar hur man mår :)

Sedan lillfjant kom till världen har jag mått upp och ned. Varannan dag är det bra varannan dag är inte det alls bra. Det är en omställning och en stor sådan, det kan jag inte säga emot. Det är i princip tabu att säga att man inte är överlycklig och inte mår bra. Man ska liksom vara i en sorts bebisbubbla och tycka om allt vad en bebis innebär. Till och med när bebisen kräker ned en efter femte gången ska man le och bara sprudla av glädje.

Det är jobbigt!!! Nu är dock Maja helt underbar och sover gott om nätterna (9 av 10 nätter), är inte heller något kolikbarn. Måste säga jag är imponerad av de föräldrar som klarar av ett kolikbarn.

Eller när man precis har släpat ut barnvagn, klätt sig själv med lager på lager och klätt på alla kläder på bebisen. Och man känner en doft...bara att börja om på nytt att ta bebisens kläder och så svettas man själv som en gris så man tar av sig själv också...(Om och om igen får en viss betydelse!)

Jag erkänner jag mår S K I T vissa dagar. Ikväll är en sådan kväll!

Nu har jag varit ärlig!

Och tro inget annat än jag faktiskt älskar min lillfjant Maja...