Så nu har jag ridit några gånger och även Maja har fått blodad tand och utvecklas hela tiden. Tacksam att vi får låna denna fina pålla och att det finns ridhus. Nu kan jag inte rida några långa pass, men det blir bättre och bättre för varje gång. Perfekt rehab om inte annat ;) Det är ju så mycket mer än att rida som gör så mycket som att pyssla om hästen, rykta, sadla mm. Inte alls dumt nu när det inte blev någon cancerrehabsvecka för mig eftersom det kändes inte bra att åka iväg och träffa okända människor från hela Sverige nu när Covid-19 härjar och julen närmar sig med stora steg.
I övrigt är det bra med mig. Viss oro inför att sjukskrivningen snart är över och att en ny röntgen väntar i Januari. Man vågar ju inte ropa hej innan man har röntgats ännu en gång. Minsta lilla krämpa så vaknar ibland en mindre oro om det är något på gång. Jag gissar det är helt normalt att tänka och känna så här! Min läkare sa att det är något jag får leva med att oron kommer finnas att cancern kan komma tillbaks, men ju längre tiden går ju mer minskar risken. Läkaren hade varit med om ett återfall efter fem års tid så när man har passerat fem år kan man nästan börja andas ut...Och jag antar man får räkna att 20:e maj är det ett år när tumören vräktes och sen är det bara fyra år kvar att oroa sig. Och vi vet alla hur snabbt tiden går! Samtidigt vet jag en klok människa som också haft cancer sa att man ska inte oroa sig i onödan för rent krasst kan man ju dö i trafiken också...
Nu laddar jag för tiden efter de två C:na ( Cancer och Covid-19). Gekås blir det när jag fått vaccin eller det lugnat sig i Sverige, sen hoppas jag på att "En kväll i Juni" blir av och sen för värsta kakbuffe a la 40 sorter när jag fyller jämt!
//Tess
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar