Det var inte dags...

Som jag har sagt till många känns det så overkligt sedan i fredags när jag fick svar på röntgen. Det kändes som livet kom tillbaks, men ändå svårt att förstå att jag inte behöver åka in och få mer cytostatika. Dock finns en oro att skiten kommer att dyka upp igen i framtiden. Antar det är helt normalt att tänka så. Som det är nu så tänker jag leva livet och bli ett bättre jag. Jag kommer inte gå tillbaka tidigare till arbetat utan kommer vara hemma sjukskrivningen ut som är året ut. Hösten ska bli min tid att läka och hitta tillbaka. 

Kirurgen sa under andra mötet i februari efter min diagnos "magsäckscancer" att när du tittar tillbaka sen efter behandlingar och operation kommer du ha svårt att förstå vad du faktiskt gått igenom. Och jag kan bara hålla med...Åtta kurer cytostatika som både min sköterska och onkolog säger är en riktig tuff behandling har jag klarat av bra. Sen om det beror på min unga ålder eller mitt jävlar anama det vet man inte. Att även opererat bort magsäcken är ett stort ingrepp, men det har gått bra. Vilken jäkla resa helt enkelt! 

Är så tacksam att jag har fått livet "tillbaka" och jag kommer att få fira jul vilket inte kändes så när jag läste om tumören i min journal i februari. Är även tacksam för alla som stöttat och peppat längs vägen. Tveka inte heller om du skulle vara i en liknande sits att höra av dig. Och jag tror det var rätt år att bli sjuk på då allt jag velat åka på ändå har ställts in om man ska se något positivt med covid-19. Nu väntar nya äventyr! Troligen blir det inte förskola för mig när jag piggnat till utan jag känner för något nytt. Ideér finns det gott om, men har du tips på något? Hör av dig ;) //Tess