Sorgligt, men vackert!

Igår tog vi ett sista farväl av Lennart. Det kommer aldrig vara sig likt igen på platsen där han bodde. Ingen kommer att fråga om en eller två koppar? Ingen sitter i köket och tittar på fåglarna utanför...

Det är en plats jag spenderat många timmar på eftersom även min farmor och farfar bodde där. Alltid varmt i köket och sprakandet från vedspisen är något man minns. Ofta besökare som kom och gick när man själv var där på besök antingen grannar eller långväga besökare.

Alla små hyss som Lennart hittade på med glimten i ögat. Han kunde göra "pranks" på ett oförargligt vis. 

Det var många människor igår på begravningen. Jag tvivlar att den dagen jag ska den vägen vandra att det kommer närvara så många. Som många sa igår så talade Lennart aldrig illa om någon och vill gärna hjälpa till. Hans rejäla småländska kanske inte alla alltid begrep, men det var liksom Lennart. Minnena är många och dem bär man med sig. 

Jag hoppas platsen inte dör ut utan det framåt kommer kunna bjudas på både en och två koppar kokkaffe medan det sprakar från vedspisen.

//Therese